Den 27 januari – och dagarna däromkring – samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945 av den ryska Röda Armén.
Det är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som gjorde motstånd. En dag för alla oss som vill uttrycka vårt stöd för alla människors lika värde.
Överlevarnas berättelser
2017 började jag intervjua människor som överlevt Förintelsen. Det blev en podcast som jag döpte till Överlevarna.
I Överlevarna samtalade jag mest med judar, men också romer, katoliker, politiska motståndare till nazismen och sonen till en präst.
Jag började med att kontakta folk jag kände eller vänner till mina föräldrar, som bodde i Stockholms-trakten.
Sen växte projektet, fotografen Cato Lein anslöt sig. Och vi började resa ut i landet, vi besökte 20-talet platser i Sverige. Malmö och Göteborg givetvis men också Hjärup, Staffanstorp, Björkby, Säffle, och Alunda. Vi gjorde också några samtal i Danmark, Norge och Israel. Totalt blev det 120 avsnitt och en bok, utgiven av Ordfront.
Min tanke med podden var att samtalen skulle ske i ögonhöjd. Jag skulle inte titta uppåt, som att jag satte överlevarna en piedestal, men inte eller neråt, som att jag såg på de som enbart offer. Nej, i ögonhöjd.
Min förebild var den amerikanska journalisten Studs Terkel, som förklarade att ett lyckat samtal bygger på tre saker: lyssna, lyssna, lyssna. Sen brukar berättelsen veckla ut sig som en blomma.
Jag ville också lyssna med öppet sinne, jag förberedde mig minimalt, gjorde ingen speciell research inför varje samtal. För det mesta fungerade det bra, men ibland blev det lite förvirrat.
En gång samtalade jag med Lili Jodelsohn och hon berättade att hon och hennes fem systrar hade överlevt helvetet i förintelselägret Auschwitz tillsammans. de hade hjälpt och stöttat varandra. Det var en stark och rörande berättelse om syskonkärlek.
Veckan därpå träffade jag Dora Bodlander och hon hade också en berättelse om helvetet i Auschwitz. Efter ett tag nämnde hon också att hon och hennes fem systrar överlevt tillsammans. Jag blev förvirrad, kunde det verkligen finnas två likadana historier, med 6 systrar som överlevt Auschwitz och räddats till Sverige? Jag tyckte det lät osannolikt.
Det visade sig att Lili och Dora var systrar, vilket jag inte hade haft koll på.
Samtalen vi gjorde kunde vara korta eller långa. Det kortaste var 45 minuter, det längsta 7 timmar.
Samtalen handlade om livet före och under Förintelsen, men också om hur livet blev sen.
Att berätta är inte riskfritt, en del bad att få slippa, de orkade helt enkelt inte gräva upp sina minnen från Förintelsen igen. Andra hade mardrömmar natten innan våra möten, en del bröt ihop under samtalen, en drabbades av en minneslucka, en annan fick en stroke och fick köras med ambulans in till akuten.
Vi pratade mycket om förnedring och traumatiska upplevelser, hur man reser sig, går vidare, men också om trauman som varar livet ut.
Du kanske undrar vad skillnaden är mellan en traumatisk upplevelse och ett trauma?
Enkelt uttryckt:
En traumatisk upplevelse, är vad som hände i dåtid
Ett trauma, det är hur det fortsätter att påverka dig idag,
En traumatisk upplevelse är en yttre händelse som är mycket skrämmande, hotfull eller överväldigande. Men alla som upplever något traumatiskt utvecklar inte trauma.
Trauma är den psykiska och ibland fysiska reaktionen och skadan som kan uppstå efter traumatiska upplevelser. Trauma beskriver alltså hur händelsen lever kvar i personen, ofta långt efteråt.
Två personer kan uppleva samma händelse, men bara den ena utvecklar trauma – beroende på tidigare erfarenheter, stöd efteråt, ålder och biologisk sårbarhet.
Dagens rubrik är ju “Hur försöker man läka trauman orsakade av Förintelsen?”
Här är några svar hämtade från boken ”Överlevarna”. Porträtten är tagna av fotografen Cato Lein.
Monika Kischinowsky:
”Det tar ett liv att bli människa igen. Man kan leva med det men jag kan aldrig komma över det.”
Isak Fligman:
”Man har levt ett liv med ytterst litet innehåll, men samtidigt har man levt ett liv som man lärt sig en hel del av. Man lever, har barn och barnbarn, men det är svårt, det är svårt. Du frågar hur det känns, det känns ganska bittert än i dag.
Jag är 91 år.”
Mala Freund:
”Hela livet har jag haft mardrömmar. Det är svårt att leva med såna minnen. Man kan inte fatta det hela.”
Michael Meschke:
”Logiskt sett borde jag ha hamnat i Auschwitz. Den tanken har följt mig hela livet, som en närvaro, som en möjlighet.”
Henryka Wieser Septimus:
”Konstig sak, men man blir människa igen. Man gråter och skrattar och gråter och skrattar och så småningom blir man en människa. Men allt följer mig hela livet. De tankarna kan aldrig lämna mig.
Och vet du vad som gör mig mest ont idag?
Vad kände mina föräldrar sekunderna innan döden? Vad tänkte på de?
Det vet jag. De tänkte på mig. Och innan de dödades tror jag att deras hjärtan sprack. Det kan ännu idag få mig att gråta på riktigt.”
Dina Haglund:
”Man får försöka sopa undan de tankarna och känslorna som man hade i flera år. Det är inte lätt. Om jag tänker tillbaka på den tiden så gäller det inte mig längre, jag känner det inte fysiskt längre. Det är borta. Det har inte hänt mig.
Jag har arbetat så mycket på det, att nu är det främmande för mig. Det tog väldigt lång tid. Jag har varit på behandling för att komma ifrån det. Jag har ätit många tabletter.
Idag är jag en människa, inte mycket mer.”
Oscar Tojzner:
”Det är mycket svårt att leva. När jag blev änkling kom mardrömmarna tillbaka, varje dag, varje natt. Ofta, ofta. Alla tankar som återvänder, om familjen, släkten, hela livet, det bromsar en människa. Jag kan inte utvecklas mer, jag kan inte gå framåt, jag har inget intresse för att leva. De nya generationerna kan inte ersätta den gamla.”
Cecilia Windefelt:
”Jag kanske inte är normal, som andra människor. Jag vet inte hur en människa känner sig.
Jag lever med det. Sen många år tillbaka så vet jag, det här är mitt liv. Man måste finna sig i det.”
Dora Antonsson:
”Jag är inte människa än, jag är uppe på natten och sitter och gråter, jag vet inte var mina syskon är, fast jag vet, fast jag vill inte veta.
Jag har försökt förtränga nazismen, jag har dragit ett täcke över det och försökt att glömma.
Om helvetet kan man varken berätta eller glömma.
Vissa minnen finns hela tiden som ett öppet sår.
Var fan kom jag ifrån?
Var har jag varit?
Jag har förlorat en del av min kropp.
Så är det, så förblir det.
Man vaknar på natten och gråter, ”var är ni nånstans, varför lämnade ni mig ensam här?”.
Inget svar.”
Stefan Zablocki:
”Under hela kriget växte jag ingenting. När jag kom till Sverige var jag 15 år, 1.28 lång och vägde 25 kilo.
Varje gång något förändrades under kriget så var det till det sämre. Därför har jag blivit väldigt rädd för förändringar.”
Familjens berättelse
Nu tänkte jag berätta lite om min egen familjs koppling till Förintelsen, en historia som jag blivit medveten om först i vuxen ålder.
Jag växte upp på Lindvallsplan 4, ett stenkast härifrån ner mot Bergsund. Huset kallades för “Judehuset” helt enkelt för att vi var många judar som bodde där.
På 50-talet var det ingen som använde begreppet Förintelsen eller Shoa eller Holocaust. De orden fanns inte. Men redan under Andra världskriget hade det faktiskt börjat användas ett ord på jiddisch om Förintelsen. Man sa “churbn”, vilket helt enkelt betyder Katastrofen.
Under min uppväxt var Förintelsen aldrig närvarande i vår familjehistoria, hos en del grannar, ja, men aldrig hos oss. I Judehuset bodde till exempel mammas kompis, tant Ala. Hon hade en tatuering på armen.
“Hon har suttit i läger”, förklarade mamma för mig.
Men vår familj hörde inte till de drabbade. Vi var inte som de.
Mamma var djupt ortodox, tände inte lamporna på shabat, satte inte på gasspisen, åkte inte hiss eller bil. Vi höll strikt kosher. Man fick inte blanda kött och mjölk, vi hade två uppsättningar porslin, en för det mjölkiga, en för det köttiga.
Pappa däremot var ateist och brydde sig inte om kosher-reglerna, när han var ute med sina affärsbekanta. Men hemma ställde han lojalt upp på mammas regler.
Om mamma och pappa hade olika syn på religionen och traditionerna, så var de överens om den sionistiska tanken och staten Israel.
De backade den sionistiska parollen: “Ett land utan folk, för ett folk utan land.”
Om farfar visste jag att han hade utvandrat från Mielec i Polen till Berlin, nån gång på 1910-talet. Där hade farmor och farfar bildat familj. Först föddes Blanca 1911 och pappa 1922. Faster Blanca utvandrade till Palestina i början av 1930-talet.
Pappa och farmor och farfar tvingades fly från Berlin efter Kristallnatten eller Novemberpogromen, som den också kallas. Då är vi framme vid 1938. De kunde fly till Stockholm, för där hade farmor en syster. De slog sig ner i en liten etta på Östermalm. Och på det sättet räddades den lilla familjen Hermele i sista stund undan Hitler.
Min bror föddes 1948, jag 1953. Farmor och farfar kom ofta på besök till oss på fredagarna för att äta shabbes-middag. Om Förintelsen hörde jag inte ett ord.
Nyligen hittade jag ett vykort på en amerikansk auktionssajt. Och min bild av farfar och Förintelsen kastades omkull.
Kortet är är skickat från Mielec till min farfar Josef Hermele, på Wittstocksgatan 23 i Sverige. Avsändare är en L. Schor. Kortet är poststämplat den 5 december 1941. Den röda hakkorsstämpeln visar att vykortet gått igenom den tyska censuren.
Kortets ungefärliga översättning lyder:
”Tack så mycket för ert senaste paket, liksom för tidigare försändelser. Jag kommer genast att meddela dig och ange innehållet i paketet. Snälla, se till att skicka flera paket, om möjligt. Vi hoppas när som helst få våra utvandringspass. Människor här har blivit registrerade. Skicka allt som ni kan. Många hjärtliga hälsningar. Leiser Schor”
Jag förstod inte riktigt sammanhanget när jag läste kortet. Varför skickade farfar paket till Leiser Shor i Mielec, under Andra världskriget?
Jag blev påmind om en blankett som jag hittat några år tidigare på Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. Av den framgår det att en av farfars systrar, Braindel Hermele, var gift med Leiser Schor. Braindel blev “troligen innebränd i synagogan 1941-1942″, står det på blanketten, som är undertecknad av min pappa, Arthur Hermele, Lindvallsplan 4, 26 maj 1988.
Pappa hade alltså suttit i Jerusalem och fyllt i det här blanketten mot slutet av sitt liv. Något som han aldrig berättade. Varför detta hemlighetsmakeri?
Vad var det som hände i Mielec, i Polen, där farfar hade fötts, 1887?
På vykortet hade ju Leiser Schor skrivit att de när som helst hoppades få utvandringspass. Men så skulle det inte bli.
Tyskarna hade ockuperat Polen i september 1939. Några veckor senare föste den tyska armén in cirka 30 personer in i Mielec Stora synagoga och tände på.
Pappas uppgift att Braindel Hermele var en av de innebrända i Synagogan verkar inte stämma. Vykortet var ju poststämplat ett par år senare, i december 1941.
Vad vi vet är att det fanns en flygplansfabrik i
Mielec och att när nazisterna ockuperade stan i september 1939, så inrättade de också ett arbetsläger i anslutning till fabriken. Lägret inrättades först för den judiska befolkningen, cirka 4 000 personer (av tot. 7 000). Men sedan spärrade nazisterna även in politiska fångar och krigsfångar i lägret.
Det är förmodligen till det här slavlägret som farfar har skickat sina paket.
I mars 1942, tre månader efter att farfar fått vykortet, inledde den tyska armén deportationen av Mielec alla judar till Förintelselägret Belzec. Deportationen pågick i tre dagar.
Det finns faktiskt fotografier bevarat från den här deportationen. Tyska fotografen Kurt Hippert fick i uppdrag att dokumentera nazisternas framgångar, så här i början av kriget, Hit hörde tydligen mördandet av judar.
Transporten från Mielec till förintelselägret Belzec skedde i packade godsvagnar och tog tio timmar. De flesta gasades ihjäl redan samma dag, bl a farfars syster, Braindel. Hon blev 57 år.
Hennes man, Leiser och deras son, Moses, överlevde Belzec. Efter kriget utvandrade de till USA. Där bytte Moses namn till Murray Hermele.
Min berättelse
Jag tänkte bli personlig och berätta om en traumatisk upplevelse.
Jag sa tidigare att mina föräldrar var övertygade sionister. De samlade in pengar till olika välgörande ändamål i Israel och besökte landet varje år.
För mamma slutade den här historien i en katastrof.
2002 var hon som vanligt på besök i Israel. Hon bodde på Park Hotell i badorten Natanya. Mitt under middagen klev en man in på hotellet och sprängde sig själv i luften. Han tog med sig 30 personer in i döden, bland annat mamma.
Självmordsbombaren hade rekryterats av Hamas.
För mig blev den här upplevelsen svår, jag hade inga ord för vad jag kände. Jag stumnade inombords, det var som att leva på botten av en brunn, det var tyst och mörkt och med en tung sten placerad ovanpå brunnslocket. Utan ett språk blev det svårt att gå vidare.
Tre år efter mordet på mamma, 2005, fick jag idén att göra tv-dokumentären ”Min mamma mördades av självmordsbombare”. I dokumentären sökte jag upp självmordsbombarens familj i Tulkarem, på Västbanken. Det är ett landområde ockuperat av Israel.
Jag trodde att tre år efter mordet på mamma var min sorgeperiod över och att jag nu kunde gå vidare. Men arbetet med dokumentären gav mig ingen lindring eller försoning, jag var kvar på botten av brunnen. Jag hade inte hittat mitt språk.
Med tiden lärde jag mig att det är skillnad på att aktivera ett trauma eller att bearbeta. Att aktivera ett trauma innebär att jag återupplever det i nuet, inte bearbetar det så att jag kan skilja på då och nu.
Jag tänkte länge på mordet på mamma som en meningslös händelse. Och jag letade efter en mening, inte som skulle göra henne levande, men som kanske skulle göra mig levande.
Efter arbetet med Överlevarna kom jag för några år sedan att ägna mig åt de palestinska berättelserna om al-Nakba, vilket är arabiska för Katastrofen. Under al-Nakba fördrevs närmare en miljon palestinier från sina hem av den israeliska armén. En fördrivning som pågår än i dag.
Precis som med Överlevarna samlade jag de palestinska berättelserna först i en podd, sedan boken “Nakba – katastrof inför våra ögon”. Berättelserna blev också en utställning på Medelhavsmuseet och en teaterpjäs.
Under arbetet med Nakba-berättelserna fortsatte jag att vrida och vända på frågorna:
Finns det någon fred och försoning för mig?
Vad är meningen med det hela?
Vad är mitt bidrag?
Var är mitt språk?
I Nakba-boken har jag formulerat det som en dedikation. Den lyder så här:
”Den här boken tillägnas minnet av min mamma, Perla Hermele.
Hon föddes 1923 i Königsberg, i den tyska provinsen Ostpreussen.
När staden 1946 blev en del av Sovjetunionen ändrades namnet till Kaliningrad.
Hon dödades 2002 i Netanya i Israel.
Platsen hette tidigare Umm Khalid och låg då i Palestina.”
Bernt Hermele, Högalids förssamlingshem, 25 januari 2026