”Kvällens rubrik är ”Vittnesmål i en polariserad tid”. Jag ska berätta om mina erfarenheter av att intervjua judar och palestinier som upplevt historiska trauman.
Att samtala om Förintelsen och Nakba i ett och samma rum har, så vitt jag vet, aldrig skett tidigare på ett svenskt statligt museum.
Jag vill tacka museets ledning för inbjudan och att ni tillhandahåller detta rum i kväll.
Jag ska berätta lite om min bakgrund, mitt arbete och så ska jag läsa upp två berättelser.
Mot slutet lyssnar jag gärna på era frågor och tankar.
Det pågår en intressant diskussion om vad ett förintelsemuseum ska – och får – ägna sig åt. HL-Sentret i Oslo – som ägnar sig åt studier av Förintelsen, men också andra folkmord, antisemitism, rasism och minoriteters villkor i det moderna samhället – bjöd nyligen in statsvetaren Nadim Khoury att tala om ”Nakba och Förintelsen som kulturella trauman”.
Israels amabassadör ansåg att Khourys föreläsning innebar en – citat – ”grotesk förvrängning av minnet av Förintelsen” – och krävde att HL-Sentret ställde in Khourys framträdande.
HL-Sentret svarade att syftet med Khourys föreläsning var att förstå – citat – ”skuggor av historiska trauman utan att likställa dem”.
Att förstå skuggor av historiska trauman utan att likställa dem, tror jag är en bra väg framåt.
Inför den här föreläsningen kom jag att tänka på Paula Nissenkorn. Hon var mammas kusin och för mig var Paula som en extra-mamma.
Under 20 års tid åt vi lunch tillsammans praktiskt taget varje vecka.
Vi lärde känna varandra väl. Vi kunde prata om allt; hon berättade om sitt missfall och efterföljande barnlöshet. Jag berättade om min skilsmässa.
Hon gav mig viktiga pusselbitar till min uppväxt och min familj. Hon berättade saker om min mamma som kom att förändra min syn på vår familjehistoria.
Vi pratade om allt. Och hon lyssnade alltid på vad jag hade att berätta. Hon uppmuntrade mig och hon försvarade mig. Hon var stolt över mig och mitt arbete.
Men det fanns ett undantag, ett ämne som alltid slutade med bråk. Varje gång någon av oss tog upp frågan om Israel och Palestina började vi bråka. Hon förstod sig inte på mig. Jag förstod mig inte på henne. Plötsligt förstod vi oss inte på varandra.
Vi började tjafsa, vilket förgiftade vårt samtal och till slut hotade 20 år av förtroenden. Först blev jag blev besviken på Paula, sen blev jag arg, till slut kände jag sorg. Sorg över att vi var tvungna att tiga om det vi inte kunde tala, för att citera filosofen Ludwig Wittgenstein.
Om Palestina och Israel var vi tvungna att tiga.
Till slut valde vi en annan väg, en väg som räddade vår relation och som varade ända till Paulas sista andetag. Hon dog förra året, 98 år gammal.
2002 dödades min mamma i en palestinsk självmordsattack i Israel. Jag tystnade och hamnade på botten av en mörk brunn. Så här i efterhand tänker jag på det som att jag kände skam, skam för att jag levde och inte hon.
Efter tre år gjorde jag TV-dokumentären ”Min mamma mördades av en självmordsbombare”. Jag träffade självmordsbombarens far och bror, men jag var inte mogen att lyssna på deras berättelser. Dokumentären har sina förtjänster, men idag ser jag den som ett misslyckande.
Under de senaste tio åren har lyssnandet på människors berättelser blivit mitt område, oral history kallas det på akademiska. Jag har spelat in över 300 samtal. I början lyssnade jag på människor som överlevt Förintelsen och barn till överlevare. Med tiden började jag intressera mig för de palestinska berättelserna, berättelsen om Nakba och fördrivningen 1948. Nu klarade jag av att lyssna. Det var som att något hade lossnat, som att jag hade fått ett språk. Jag formulerar det så här i min bok ”Nakba – katastrof inför våra ögon”:
”Den här boken tillägnas minnet av min mamma, Perla Hermele.
Hon föddes 1923 i Königsberg, i den tyska provinsen Ostpreussen.
När staden 1946 blev en del av Sovjetunionen ändrades namnet till Kaliningrad.
Hon dödades 2002 i Netanya i Israel.
Platsen hette tidigare Umm Khalid och låg då i Palestina.”
Nu ska jag läsa en bit av en överlevares berättelse:
”Vi bodde i ett litet hus på Karmelberget. Det var ett blandat område med muslimer och judar. Pappa jobbade på en cigarettfabrik och så sålde han olivolja. Min bror började på Spinneys supermarket som ägdes av ett par engelsmän. Jag hade sju judiska grannkompisar som kom hem
till mig ibland. Cohen blev så småningom polischef hos britterna. En annan hette Shabbatai Levi, en hette Spector, en flicka hette Sternheim.
Mamma bjöd alla på mat. Hon bakade bröd, kokade äggen med lökskal så att de blev bruna och ställde fram ost och yoghurt. Vi pratade hebreiska med varandra. Min farfar gjorde arabiskt kaffe som räckte en hel dag.
Cohens pappa brukade komma och dricka kaffe med min pappa.
Flickan Sternheim jobbade i en blomsteraffär. »Jag kommer att skydda dig«, sa hon. »Jag kommer och hämtar dig, var än du befinner dig.
Ring så kommer jag. Var inte rädd.« Jag kommer fortfarande ihåg hennes telefonnummer: 3917 (börjar gråta).
Jag hade fyllt 13 år och jobbade på ett café i Hayfas centrum. Ägaren
hette Siegel. Han pratade bara tyska. I caféet jobbade också Jochanan.
Vi blev vänner. En dag blev Jochanan påkörd av en brittisk militärjeep.
Föraren var full. Jochanan togs till sjukhuset, men dog efter fyra dagar.
Jag ville vara med på hans begravning, men kunde inte gå eftersom
jag inte hade något att täcka huvudet med. Jag stod vid ingången till begravningsplatsen och grät.
»Är det din bror«, frågade en man.
»Nej, det är min kompis, men han var som en bror.«
Mannen gav mig en kippa med en davidsstjärna på, så att jag kunde gå fram till graven.
Första gången jag märkte av oroligheterna var när Sternligan sprängde en bil utanför den brittiska polisstationen i Hayfa. Det var i början av 1947.
Vi flyttade till Kababir i Hayfa, där bodde det bara muslimer. Ibrahim, min svåger, körde oss i sin bil. Vi hyrde en lägenhet. Men efter tag kändes det inte säkert i Kababir heller, så vi flyttade vidare till al-Tira, söder om Hayfa, där vi ägde ett hus.
al-Nakba började med att Haganah sprängde 16 hus i al-Tira. Assad al-Bardan, en av våra grannar, gick ut på natten med en lampa för att se vad som var på gång. Han blev skjuten.
Det var flyganfall på nätterna. Folk vågade inte sova i sina hus utan tog sin tillflykt till olivlundar och grottor. Sista dagen, innan vi flydde, var det skottlossning oavbrutet. Det var bara min bror och jag hemma. Mamma och pappa gömde sig i en grotta, men vi visste inte var. Vi gick ut ur huset för att se vad som hände.
»Vad gör ni här?« frågade en man. »Alla har redan flytt.«
Vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Vi var ju från Karmel, vi kände inte till omgivningarna i al-Tira. Vi var rädda. Vi lämnade vårt hus när månen hade kommit upp och såg hur 50 judiska soldater gick in i al-Tira. Vi la oss ner på berget för att inte bli upptäckta. När vi fortsatte att gå träffade vi på Muhammad och Afu. De visade oss vägen till ‘Ain Hawd. Det var gryning när vi kom dit men det föll bomber så vi fortsatte söderut. Efter tre timmar kom vi fram till Ijzim. Där träffade vi vår äldsta bror, som gav oss varsin cigarrett. Vår bror betalade en man som skulle visa oss vägen bort från Ijzim, mot Nablus på Västbanken. Där gav de oss frukost och vatten och där hittade vi till slut mamma och en av hennes systrar.
Tillsammans fortsatte vi till Jordanien. Där var det ont om vatten. Efter ett par månader tog en lastbil oss till Duma, utanför Damaskus i Syrien.
Vi och ett tiotal andra familjer fick bo i moskén. De delade av en sal med filtar och där vi fick bo. Vi bodde där i fyra, fem månader. Då var hela familjen samlad igen, utom en av mina bröder, Ahmed, som satt fängslad i Palestina.
Jag levde i Syrien i 36 år. Jag kom till Sverige 1980.”
Assad Ammya. Han föddes 1934 i Haifa. Han dog 2021 i Uppsala.
Min pappa samlade på frimärken, jag samlar på berättelser. Att lyssna på människors berättelser hjälper mig att förstå världen – och min plats i världen.
Att lyssna på en annan människa är att acceptera att det finns olika sätt att förstå världen. Ur den insikten kan en ömsesidig respekt växa fram.
Jag lever i en bubbla. Jag träffar min familj och mina vänner. Jag förstår att det pågår ett liv utanför min bubbla som jag inte vet så mycket om. Mitt arbete är min biljett ut i världen. Jag tycker om att träffa nya människor och lyssna till deras historier.
Min arbetsmetod baserar sig på en enkel sanning, som jag hämtat från den amerikanske journalisten Studs Terkel. Han förklarade en gång att ett lyckat samtal förutsätter tre saker:
Det gäller att
Lyssna,
Lyssna
Och Lyssna.
Under samtalen använder jag mig av en återkommande fråga, som jag hämtat från Tove Janssons bok “Hur gick det sen?”.
Hur gick det sen, är en väldigt bra fråga, som driver berättelsen framåt.
Och lyssnar man tillräckligt länge och tillräckligt nyfiket och tillräckligt övertygande så brukar berättelsen veckla ut sig som en blomma, full av dofter och minnen, glädje och sorg, styrka och sårbarhet. Allting blandas i ett vackert flöde. Att få ta del av människors minnen är ett förtroende och ett ansvar.
Att berätta sin egen historia är ett sätt att ta tillbaka kontrollen över sitt liv, att säga “det här har hänt mig”, oberoende av vad makten påstår.
Att minnas är ett sorgearbete, men också en motståndshandling.
Genom att lyssna på andras berättelser ges vi en möjlighet att sörja tillsammans. Det omvandlar individuell smärta till en kraft som kan driva på social förändring och skapa politiskt motstånd.
Men att minnas är inte gratis. Många av de jag samtalade med hade svårt att sova före och efter våra samtal. Även under själva samtalen pendlade många mellan att berätta och att bryta ihop, mellan att minnas och att sörja, mellan hopp och förtvivlan. I ett par fall blev känslorna övermäktiga och vi var tvungna att avbryta samtalet. I ett fall ledde det till en hjärtinfarkt och en ambulansfärd till akuten.
Ansvaret vilar tungt på oss som rör runt i gamla oläkta sår.
Forskningen skiljer på en traumatisk händelse och ett trauma.
En traumatisk händelse är en yttre händelse som är extremt påfrestande, t ex en olycka, en naturkatastrof, våld, krig eller en förlust av någon som står en nära.
Ett trauma definieras som en emotionell och psykologisk reaktion på en händelse som bryter känslan av trygghet. Det är den bestående skadan på det psykiska måendet.
En traumatisk händelse är alltså det som sker, medan ett trauma är det som stannar kvar.
Minnen lagras inte bara som berättelser i huvudet, utan även som fysiska förnimmelser och känslor i kroppen. Man säger att kroppen håller räkningen.
Ett obehandlat trauma gör det därför svårt att skilja dået från nuet, att skilja mellan farliga händelser i dåtid och ofarliga händelser i nutid.
Författaren Auldus Huxley fångar det fint:
”Det handlar inte om att glömma. Man måste lära sig hur man kommer ihåg och samtidigt bli fri från det förgångna.”
På jiddisch kallas Förintelsen för churbn, vilket betyder Katastrofen.
På arabiska kallas fördrivningen av palestinier 1948 för al-Nakba, vilket också betyder Katastrofen.
Nu ska jag läsa en bit ur en överlevares berättelse:
”Först åkte vi lastbil till tågstationen i Radom. Där fortsatte vi i en boskapsvagn. Det satt två män i tågets kortsida som var kedjade till händer och fötter. Vagnen fylldes på med fler och fler människor. Jag brydde mig inte efter allt trauma. Jag hade ingen att bry mig om, alla var ju döda.
När jag var framme i Auschwitz och skulle bli rakad var det någon som kände igen mig från fängelset. »Åh, dina vackra lockar«, sa hon. Så blev det bestämt att jag skulle bli klippt i stället för rakad.
Men rakade de dig på resten av kroppen?
Ja. De tog våra kläder, sedan blev vi tvättade och fick ett klädpaket.
»Finns det någon från Gdynia här?« undrade en flicka.
»Ja, jag.«
»Jag kan inte ge dig mat, men jag kan ge dig kokt vatten«, sa flickan.
Hon var elderska i badet. Våra pappor hade känt varandra.
»Du får aldrig dricka vattnet ur en pöl eller på toaletterna, hur törstig du än blir. När du ska få din tatuering, se till att du är bland de sista.
Köerna är långa, tatuerarna tröttnar och då är det skonsammare och bättre. Sen ska du inte ta på dig de kläder som du fick. Jag ska ge dig en klänning, skor och underkläder, för underkläder får du inga. Var rädd om underkläderna. Jag lägger ett paket där borta vid stolpen.«
Tack vare kläderna jag fick, var jag den enda som kom att se ut som en vanlig människa. Och det ingav respekt den första dagen.
Först kom jag till barack 27. Här bodde alla möjliga kvinnor, grekiskor, fransyskor och jugoslaviskor. Det var en karantänbarack.
När jag blev febersjuk hamnade jag i doktor Mengeles sjukbarack.
Jag var medvetslös i en vecka, kanske mer. De som låg över och under mig dog på löpande band.
En natt vaknade jag av att två fångar talade med varandra, den ena läkare och den andra sköterska. De diskuterade en bok som båda hade läst och var fascinerade av, men de kunde inte komma ihåg vad boken eller författaren hette. Jag låg och lyssnade på samtalet. Så hörde jag mig själv säga: »Boleslaw Prus.«
De blev alldeles häpna och kom springande till mig. Sedan värnade de om mig. Jag fick ligga närmare kaminen och fick potatisskal, som innehåller all näring som människan behöver. Och det tog inte mer än ett par dagar förrän jag blev utskriven. De hjälpte mig också med kläder så att jag kunde gå ut. Hur man var klädd och hur långt håret hade vuxit ut påverkade ens överlevnadschanser. Sen kom jag till barack B 31 eller C 31, jag minns inte längre.
Förekom det övergrepp mot kvinnor?
I Auschwitz förekom allt, allt som är möjligt och allt som är omöjligt. Det finns ingenting som någon behöver ljuga om, för händelserna i Auschwitz var ändå värre än allt som du kan ljuga ihop. Det var som om onda makter hade företrädesrätt. Vem som utsatte vem och vilka straff som följde, det varierade.
Jämna dagar fick du inte ha något på huvudet, solen fick bränna som den ville. Ojämna dagar måste du ha en huvudbonad, annars blev du slagen med batong. En gång när det kom en transport från fängelset kände jag igen några av de nya fångarna och sprang fram till dem. Men dit fick man bara gå fem och fem. Så jag fick ett batongslag över ryggen.
Man fick inte heller stå med ryggen mot den som hade uppsikt. Det var inte bara av tyskar man blev slagen. Det var av alla som kunde slå med en batong.
Även judiska vakter?
Ja, det fanns blockälteste och aufseherin. Det var svårt att hitta mänskliga blockälteste som överlevde. Om du visste vilken organisation och vilken disciplin man kan hålla i ett koncentrationsläger. För det finns alltid villiga människor som gör vad som helst för väldigt lite. Kapos är farliga för de har obegränsad makt i stunden när de slår, men de har inga garantier, de är själva fångar. Minsta lilla de gör som inte faller nazister-Äna i smaken så kan de likvideras.
Sedan fanns det lauferin, det var små söta flickor som var utvalda att springa ärenden. De fick väldigt fina kläder. Ibland tjänstgjorde de också som vakter.
En gång fick jag tillåtelse att gå och hämta en extra brödranson till baracken. Jag hade stubendienst. Jag var så ivrig så jag gick bara förbi vakten, men då slog hon mig med batongen. Och det var en sådan söt varelse. Hon var så vacker, kanske en blivande dansös, och ändå hade hon kraft att slå till mig med batongen. Det var den enda gången jag grät i Auschwitz. För det var så synd om henne.
På vilket sätt var det synd om henne?
Hon hade förlorat sin mänsklighet så fort. Hon hade inte behövt slå mig. Hon hade kunnat fråga mig vart jag var på väg. Det är synd om människor som är elaka. Det är mycket lättare att vara snäll. Det är en bättre känsla att vara snäll.”
Hanna Dahlgren. Hon föddes 1925 i Lodz. Hon dog 2020 i Linköping.
I kväll tänker jag på Paula Nissenkorn och att hon och jag tvingades tiga om det vi inte kunde tala.
Jag tänker också på att det är fullt möjligt att tala om skuggor av historiska trauman, utan att likställa dem.
Slutligen vill jag tacka för att jag fick dela det här rummet med er. Tack.