Bildtext: Min morfar Jitzchak Zvi Albert, mamma Perla och morbröderna Isse och Baruch. (Baruch ”försvann” i kriget.)
Mitt bidrag till antalogin Jiddisch i Sverige – mir zaynen do (2025, Dos Nisele Förlag)
Att tala samma språk
Det första uttrycket på jiddisch som fastnade i mitt huvud var ”alte kacker”, vilket ungefärligen betyder gubbjävel. Jag kan ha varit tolv år och vi satt och tittade på tv-nyheterna. Sovjetunionens dåvarande ledare, Leonid Brezhnev, dök upp i rutan och det var då farfar avlossade sitt ”alte kacker”. Jag minns att jag blev lite imponerad. Jag hade aldrig tidigare hört honom kommentera dagspolitiska frågor i vårt hem. Han var en from man som bad tre gånger om dagen. Men när farmor och farfar var på besök hemma pratade alla visserligen jiddisch, ett för mig främmande språk, så vad visste jag vad de kommenterade på?
Någonting jag faktiskt visste var att farfar ofta blev rörd under de högljudda diskussionerna vid middagsbordet. Han började ofta gråta. Jag undrade varför farfar var ledsen. Långt senare förstod jag att gråten berodde på att han hade fel på ena tårkanalen.
Farfar, farmor och pappa undslapp Kristallnatten i Berlin 1938 med nöd och näppe. De lyckades fly till Stockholm. När farfar var på besök hemma brukade han gå in i vardagsrummet och, vänd mot öster, davna Maariv. Jag fattade inte hur han kunde hela kvällsbönen utan att titta i bönboken. Hur var det möjligt? Jag noterade också att hans hebreiska uttal skilde sig från min hebreiskundervisning i Hillelskolan. Det var i mina öron som skillnaden mellan skånska och rikssvenska.
Mormor, morfar och mamma utvandrade från Suwalki till Karlstad runt 1930. Mamma var då sju år. Min morfar, Jitzchak Zvi, hade satsat på att bli rabbin hemma i Polen, men ”inte nått ända fram”. Senare, när de hade flyttat till Stockholm, brukade morfar ge en droshe i den ortodoxa synagogan på Sankt Paulsgatan på söder. Hans språk var jiddisch. Morfars droshes finns inte bevarade. Men mamma skrev ner en minnesbild av sin far, där han sitter och förbereder veckans predikan:
En dörr står på glänt och jag ser min far böjd över de stora böckerna. Kanske förbereder han sin predikan eller också fördjupar han sig i texterna ”a blate gemore”, bara för nöjes skull. Jag tar några steg in i rummet med sin alldeles speciella doft av cigaretter och gamla böcker. Det tar en stund innan min far tittar upp.
- Vad är det mitt barn?
Det är lite svårt för mig att komma fram med mitt ärende fastän jag gått och tänkt på det intensivt i veckor, ja, månader.
Jag tar liksom sats och säger:
– Jo, far, jag vill så gärna tro på G-d, men det är så svårt. Det vore lättare om jag hade ett enda litet bevis på hans existens, för jag vill så gärna tro.
Min far tittar ner i sina böcker igen och jag är rädd för att samtalet är avslutat. Men jag rör mig inte ur fläcken, för nu eller aldrig vill jag ha ett svar.
Min far var ju ändå den som varje sabbat och alla helgdagarna i synagogan berättade om G-ds under och godhet. Min far, om någon, borde ju veta.
Minuterna tickar iväg och slutligen tittar min far upp igen. Hans ögon är mycket allvarliga. Aldrig har jag sett honom så allvarlig förut.
Hans ord kommer långsamt och bestämt.
– Mitt barn, du ska tro först, så kommer beviset sen.
Jag var nio år när vi hade detta samtal.”
Morfar måste ha varit en rätt hård typ, tänker jag. Han ställde höga krav på sin omgivning, har jag fått det berättat för mig. Inte lika höga på sig själv.
Min morfar dog åtta år innan jag föddes så jag hade ingen chans att bilda mig en egen uppfattning om mannen. Jag hade gärna velat uppleva hans röst, höra hans jiddisch.
Min morbror Isse skrev hela livet, mycket av det på jiddisch. På femtiotalet utvandrade han och moster Luba till New York. Han fick ett jobb på New York Telephone i Springfield Gardens Central Office, Queens, ett rätt så trist och rutinmässigt jobb. Men uppe på vinden i deras lilla hus på Long Island, rakt under jetplanens inflygning till JFK, satt Isse på lediga stunder och översatte Hamlets berömda monolog till jiddisch: Tsu zayn oder nisht tsu zayn, dos iz di kashe. Han översatte också Allan Poes dikt ”Korpen”, ”Der Rob”. Han skrev egna dikter och översatte delar av den svenska visskatten till jiddisch.
Här några rader från morbrors översättning av Evert Taubes sjömansvisa, ”Linnea”:
Kh’hob geshribm tsu mayn libe, kh’hob geshribn tsu mayn fraint,
Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
of dem naintsentn, an entfer kh’hob bakumen.
jag fick svar den nittonde i denna månad.
Ikh hob oysgetsirt ir tsimerl, mit blumen fun main hant,
Jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
Un di sheyne bilder hengen ufn vant
och på väggen hänger tavlorna så skönt.
Hemma talade mina föräldrar uteslutande svenska. Särskilt pappa hade siktet inställt på framtiden och det var helt klart att för honom gick vägen dit via det svenska språket. Men eftersom vi bodde i Judehuset på Lindvallsplan 4 var mamma omgiven av jiddischtalande väninnor. Hon talade ofta i telefon med Ala Freilich på fjärde våningen. Det mesta förstod jag inte, men mellan varven dök det upp ett svenskt ord – ”skatteåterbäringen”, ”tv-licensen”, ”chartersemestern”. Det gav mig en känsla av att jiddisch var ett språk på upphällningen.
Mamma inskärpte tidigt att hennes jiddisch var av den finare sorten. Hon pratade litvak, brukade hon förkunna med högburet huvud. Jag har senare förstått att det finns ytterligare tre dialekter, ukrainsk, poylish och västjiddisch. Det blev en tidig lärdom för mig att i alla grupper finns det en hackordning.
De svenska judarna såg ner på östjudarna, medan de religiösa judarna i gengäld kunde se ner på de assimilerade. Polackerna som överlevt Förintelsen såg ner på ungrarna, eftersom de ansågs ha klarat sig lindrigare undan. 68-judarna från Polen var inga riktiga judar och de ryska judarna på åttiotalet var väl inga judar alls?
Det judiska arvet och den judiska framtiden var två viktiga saker för mina föräldrar. Därför sattes jag i Hillelskolan. Men i Hillel förekom ingen jiddisch. Det hörde till det förgångna och förknippades med den närsynta och svaga gettojuden. I stället fanns den judiska framtiden i nybyggarlandet Israel och där var det hebreiskan som gällde. Hebreiskan var en viktig del av det nya samhällsbygget som skapades av starka, fria och målmedvetna unga män och kvinnor, som blickade snett uppåt mot himlen, inte olikt en sovjetisk propagandaaffisch från tjugotalet.
I Hillelskolan fick jag lära mig allt om Israel, men inget om Förintelsen och absolut inget om jiddisch. Jag tänker i dag på min skola som ett slags omskolningsplats, bort från den europeiska jiddish-kulturen, som dukat under i Förintelsen och till det nya, till sionismen och hebreiskan.
Kände sig mina klasskamrater, vars föräldrar överlevt Förintelsen och talade jiddisch med sina barn, hemma på Hillel? Eller kände de sig som de samiska ungarna, som vid den här tiden fortfarande förbjöds tala sitt eget språk i skolan?
Det är lätt att blanda ihop hebreiskan med jiddisch, eftersom båda språken skrivs med det hebreiska alfabetet och man läser båda från höger till vänster. När jiddischförfattaren Isaac Bashevis Singer var i Sverige för att ta emot Nobelpriset 1978, berättade han i en tidningsintervju att han behövde en jiddischskrivmaskin för sitt jobb. Birgit Blideman, som följande dag skulle göra en intervju med Singer för tidskriften Menorah, uppmärksammade efterlysningen. Hon ägde en skrivmaskin med hebreiska tecken och släpade därför med sig den i en taxi till Grand Hotel. Hon tänkte att det skulle bli en glad överraskning för Singer.
Han förklarade dock att skrivmaskinen var värdelös för honom, eftersom tangentbordet på Blidemans skrivmaskin var avsett för det hebreiska språket. En skrivmaskin på jiddisch hade tecknen på tangentbordet organiserade på ett annorlunda vis. Efter avslutad intervju fick en snopen Birgit Blideman släpa med sig skrivmaskinen hem igen.
Den sammanblandningen påminner mig om en annan vanlig sammanblandning: den mellan israeler och judar.
Av en tillfällighet kom jag att dokumentera hundratjugo överlevares berättelser i podden Överlevarna. Podden ledde fram till boken Överlevarna – röster från Förintelsen. Personerna som ingår i boken är mestadels judar av olika schatteringar; religiösa och ateister, socialister och högernationalister, sionister och bundister. Samtalen skedde för det mesta på svenska, men ibland dök det upp uttryck och berättelser på jiddisch, som jag ibland förstod, ibland fick förklarade för mig.
En av överlevarna, Lea Gleitman, berättade:
”De polska pojkarna brukade kasta sten på oss. På vissa gator bodde det många polacker och då riskerade man att få en sten i huvudet. Jag klarade mig, jag var ganska försiktig. Ibland bussade de polska pojkarna sina hundar på oss. Min bror lärde mig en ramsa på jiddisch som skulle skydda mig mot hundarna. Jag skulle stå stilla, titta hunden i ögonen och ropa:
Hint, hint, hint, di bist Aisefs kind
Hund, hund, hund, du är Esaus barn
Az di (v)est mikh unbasn
om du skadar mig
(v)et kimen der malkhey muves, in dikh tserasn
så kommer dödsängeln att riva dig i stycken.”
När jag träffade Dora Antonsson på Judiska Hemmet i Stockholm hade hon hunnit fylla nittiofem. I början av vårt samtal pratade hon bara jiddisch, jag fick en känsla av att jag kanske hade kommit fram för sent. Men efter hand fick jag henne att växla till svenska och hennes berättelse visade sig vara både poetisk och grym. Mot slutet av vårt långa samtal frågade jag henne hur hon blivit människa igen. Dora svarade:
”Jag är inte människa än, jag är uppe på natten och sitter och gråter, jag vet inte var mina syskon är, fast jag vet, fast jag vill inte veta. Om helvetet kan man varken berätta eller glömma. Vissa minnen kan man inte lägga åt sidan och inte bädda in. De finns hela tiden som ett öppet sår. Var fan kom jag ifrån? Var har jag varit? Jag är inte glad att jag överlevde. Vad har jag här i livet? Min ensamhet, mina bekymmer, mina tsores. Jag har förlorat en del av min kropp. Så är det, så förblir det. Man vaknar på natten och gråter, ´var är ni nånstans, varför lämnade ni mig ensam här?´
Inget svar.
Jag sjunger för att stilla min längtan och dö som jude:
A yid tsu zaan iz tayer
– Att vara jude är fint
A yid tsu zaan iz git
– Att vara jude är gott
A yid tsu zaan dos iz der bester plan.
– Att vara jude det är den bästa planen
Vilken lögn.”
En tredje överlevare, Tauba Katzenstein, berättade om kärlek och svält:
”Jag blev kär i en pojke i gettot, men alla pojkar var ju impotenta på grund av svälten. Annars hade man försökt leva livet. Svälten var fruktansvärd. Ingen hund skulle ha klarat sig levande, knappast heller en råtta.
Jag hade en vän med en speciell överlevnadsinstinkt. Han fick jobb i köket. Soppan bestod av potatisbitar, potatisskal, lite gryn ibland om man hade tur, lite salt. Det gällde att få soppa från botten. Det gick en visa i gettot:
Pani videlatshko, kh´mayn nish´ka gelakhter
– Fru utdelare, jag skämtar inte,
a bisele tifer, a bisele gedakhter
– lite djupare, lite tjockare
Eftersom han hade till uppgift att dela ut soppan så hade han möjlighet att styra ens liv helt enkelt. Det var skillnaden mellan liv och död.”
Långt innan begrepp som holocaust, shoah och Förintelsen började användas, fanns det redan ett ord på jiddisch – khurbn – vilket betyder förstörelse eller katastrof. Begreppet användes flitigt av överlevare redan 1945. Men har sedan dess fallit i glömska.
Det är lustigt hur ett språk som jag bara förstått fläckvis ändå blivit en del av mitt blodomlopp. Mamma och morbror spelar förstås en viktig roll. Men även mitt arbete med överlevarnas berättelser har gett mig förnyad kunskap och kontakt med språket. En del av de överlevare jag pratade med kände dessutom mina föräldrar, så på något sätt slöts en cirkel.
Mamma såg på tillvaron genom rosafärgade glasögon, vilket tillät henne att okritiskt se upp till sin stränge, otillgänglige far.
Morbror Isse hade en mer nykter syn på tillvaron. Till skillnad från mamma hade han inte mycket gott att säga om sin far.
Morfar, han som misslyckades med att bli rabbin, betraktade sin omgivning med en mörk, oförlåtande blick.
Alla tre pratade jiddisch, men talade de någonsin samma språk?
Fotnot: Jiddisch transkriberad av Isak Tomas Gerson och Jean Hessel.