Maria Küchen i Sydsvenskan recenserar Nakba-boken (6 augusti 2023):
”Bernt Hermeles och Cato Leins reportagebok ”Nakba – katastrof inför våra ögon” skildrar krossandet av Palestina, en process som pågår än. Den ger Maria Küchen en ny blick på tillvaron.
Ordet ”nakba”, arabiska för ”katastrof”, känner få svenskar till. Det betecknar fördrivningen av hundratusentals palestinier från sina hem och sitt land år 1948 när staten Israel bildades.
Än idag förföljs palestinier. I journalisten Bernt Hermeles och fotografen Cato Leins bok ”Nakba – katastrof inför våra ögon”, talar några av dem. De är analfabeter och akademiker, fattiga och rika, gamla och yngre. Deras berättelser gör så ont att jag regelbundet måste pausa min läsning, som till sist nästan blir rituell. Den blir en smärtsam rening, som en fasta. Efteråt går jag ut i min egen fredliga tillvaro med en ny blick. Hur kan rasister skamlöst framställa Sverige som en ”krigszon”? När vi tvärtom verkligen har råd, om vi vill, att förbli en fristad för krigens offer?
Åldrade palestinier beskriver en fridfull barndom, bland fattiga herdar eller i lyx bland de rikaste. Assad Ammya minns sina judiska grannkompisar i Palestina före 1948: ”Flickan Sterheim jobbade i en blomsteraffär. ’Jag kommer att skydda dig’ sa hon. ’Jag kommer och hämtar dig, var du än befinner dig. Ring så kommer jag. Var inte rädd.’ Jag kommer fortfarande ihåg hennes telefonnummer: 3917 (börjar gråta.)”
Snart finns inga palestinier kvar som minns tiden före Nakba. Att Hermele och Lein bevarar deras hågkomster är ett stordåd jämförbart med podden ”Överlevarna”, där Hermele samtalade med Förintelsens överlevare, vilken senare också blev boken ”Överlevarna” (2020). .
Tidigare har Hermele skrivit boken ”Kommer de, så skjuter jag oss”, om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen. Hans mor, Perla Hermele, dödades 2002 av självmordsbombare i Netanya i Israel, dit hon rest från Sverige med några väninnor för att fira den judiska påsken pesach. ”Nakba” tillägnas minnet av henne. Perla Hermele blev ännu ett av alltför många offer för destruktiva politiska strategier formade ovanför människors huvuden, människor som vill en enda sak – leva i fred med varandra, som palestinska judar och araber gjorde före Nakba.
De fientliga sionistiska bosättarna kom från Europa, inte från grannbyn. Bland dagens judar i Israel växer kritiken mot staten Israels behandling av palestinier, och redan 1948 skrev israelen Yosef Nachmani i sin dagbok:
”Efter att byborna i Safsaf visat vit flagg, skilde soldaterna männen och kvinnorna åt. De bakband 56 bönder och sköt och dödade dem och begravde dem i en grop. I Eilabun och Farradiya hälsades soldaterna med vit flagg och rikligt med mat. Senare … öppnade soldaterna eld och dödade trettitalet människor. I byn Saliha dödade de 60-70 män och kvinnor. Varifrån kom denna grymhet, som nazister?”
Nachmani skämdes. Men på 40- och 50-talet nådde judiska protester i Israel sällan offentligheten.
”1952 flyttade de oss till flyktinglägret Fawaar” berättar Muhammad Mustafa al-Najjar som Hermele och Lein möter i Libanon. ”Här har vi bott sedan dess. Från början skulle vi få återvända till Fallujah efter ett par veckor. De två veckorna förvandlades till 75 år.”
Ett större misslyckande från världssamfundets sida är svårt att tänka sig. Tiotusentals fördrivna palestinier lever hela långa liv utan hem, utan pass. Hur kunde det bli så här?
”Jag trodde aldrig att det internationella samfundet, stormakterna, som betraktar sig som bildade och civiliserade, skulle acceptera denna orätt mot palestinier” säger Claudette Habesch. ”Jag, som palestinier, kommer att fortsätta att betala priset för västs grymheter mot judar och andra. Vi får betala priset för något som vi inte gjort.”
Nakba har lett till sådant som att människor på flykt vandrat i dagar och nätter utan mat, beskjutna av israeliskt stridsflyg, sedan deras hus tagits över av bosättare eller jämnats med marken. Efter ofattbara umbäranden hamnade några av flyktingarna i Sverige:
”Att vi tvingades fly har påverkat hela mitt jag” säger Rashid al-Haje. ”Om jag ser en kvinna som bär ett barn under nazisternas välde, eller en kurdisk kvinna med barn, eller i Afghanistan eller i Suryia, så börjar jag gråta direkt. Direkt (börjar gråta). Jag vill så gärna få tillbaka mitt hus som stulits från mig med våld. Jag önskar få uppleva det en enda dag, att få känna och andas frihet och sedan dö där. Jag vill uppleva friheten.”
När svenska rasister bespottar och demoniserar flyktingar som Rashid, föraktar att de bär slöja eller kan arabiska, glömmer de vad dessa människor har varit med om. De lämnade inte sitt land för att de ville, utan för att överleva.”