För ett tag sen frågade Debora Hermele om cirkeln på något sätt hade slutits för mig. Hon syftade på att hennes farmor hade dödats av en palestinsk självmordsbombare i Israel 2002 och att jag nu, 21 år senare, gett ut boken ”Nakba”, med palestinska berättelser om fördrivning. Jag hade själv inte tänkt tanken, men insåg att hon kanske hade rätt.
Jag funderade vidare, när prästen och svägerskan Magdalena Sjöholm undrade om jag ville komma till Svenska kyrkan i London och prata om fred och försoning. Tydligen hade även hon uppfattat en cirkelrörelse. Jag tvekade inför att ta så stora ord i min mun, men lovade fundera på saken.
När så även vännen Karsten Inde bad mig komma till Socialdemokraterna i Danderyd och prata över ämnet ”Är fred och försoning möjlig mellan palestinier och israeler?”, så bestämde mig för att göra ett försök att formulera någonting, utifrån mina personliga erfarenheter.
Jag vände mig först till den judiska traditionen. Jom Kipur, försoningsdagen, står för dörren. Det är en helg för eftertanke, självrannsakan och botgöring genom fasta och bön. Man ber om förlåtelse för de handlingar man gjort under året som sårat och skadat andra människor.
Men vem ska jag be om ursäkt för att min mamma dödades i ett självmordsattentat?
Där tog det liksom stopp redan från början.
Jag har i stället börjat fundera över vad jag själv kan göra för att nå försoning. Tror att jag kanske är något på spåret och ber att få återkomma.Gmar chatima tova (Må du bli inskriven för ett gott år).
Jag vill också lägga till en dikt som vännen Mahmoud El Hissi, skrivit:
”Hälsning till Perla Hermele
Vila ifred Perla önskar vi fredsälskare
Från Um Khalid restes Din Ande ren och vacker som en pärla
Din Ande lyste som en stjärna över Um Khalid
Före sin bortgång jordfästes Um Khalid i Um Khalid
Um Khalid kallades för Saleha
Hon och Du välsignades av Gud som ädla och goda mödrar”