Bildtext: 11 juni 2018. Födelsedagsfika med Stefan. Presenten, en matlåda, är tänkt till mina kommande reportageresor med poden Överlevarna.
Stefan var inte min kompis när jag växte upp, han var brorsans. Han var därmed en märkvärdighet, liksom brorsans övriga kompisar.
Under mina tio år som Gabai i Stora Synagogan började vi lära känna varann. Stefan ville gärna informera sig om vad som var på gång inom Församlingen och jag ställde gärna upp som källa.
Vår relation djupnade på ett för mig oväntat sätt, efter mordet på min mamma i Natanya, våren 2002.
Vi stötte ihop efter lördagsgudstjänsten och på väg till kiddushen i församlingshuset. Jag var ännu i min sorgeperiod, ledsen och förvirrad. Det var första gången vi sågs efter mordet. Jag tror Stefan såg att jag var ledsen och han sa:
– Säg till om du vill ta en fika.
En enkel gest av omtanke som värmde.
Denna första fika med kanelbulle det tog vi en fika med kanelbulle många gånger, när han var på besök i Stockholm.
Vi kom efterhand att prata mer om våra liv än om församlingen och jag vågar säga att en innerlighet växte fram mellan oss.
Sista gången vi sågs var 2023 i Stefans och Annmaries vackra hem i Mevasseret Ziyon. Stefan hade överlevt en stroke. Han bjöd på kaffe, den här gången med olika nötter som tillbehör. Vi pratade länge.
Nu har det blivit tyst och jag saknar min vän.
Bernt Hermele