Recension av Ulrika Stahre
”På Medelhavsmuseet visas sedan i våras en liten utställning som bygger på Bernt Hermeles bok ”Nakba”. Där har palestinska flyktingar fått röster, vittnesmålen från utdrivningen 1948 och framåt skapar en ljudmatta av lidande som upplevs tillsammans med minnessaker i små montrar. En nyckel till ett lämnat hus, ett torkat granatäpple, jord och identitetshandlingar.
De palestinska vittnesmålen är en liten stomme också i Teater Tribunalens uppsättning ”Mandatet”, som behandlar det brittiska mandat där nuvarande Israel, Palestina och Jordanien ingick från 1922 till andra världskrigets slut.
Scenen ser inte helt färdig ut. Som om det byggs något, eller rivs något annat. I linje med temat: här skapas ett rangligt hem, stater vars stödpelare fortfarande behövs.
Två brittiska statssekreterare, spelade av Anna Maria Käll och Jan Ärfström, ligger i öppningsscenen avslappnat och läser tidningen. Stramt kostymklädda, men barfota. Vi är i 1905, seklet är ungt och det mesta tycks hyfsat under kontroll, även om det verkar behövas åtgärder för den stora inströmningen av judiska flyktingar från östra Europa.
Det ska bli värre de följande utsnitten av år. De två tjänstemännen ifrågasätter, diskuterar, kommer överens. För det mesta. De kämpar med både luddiga skrivelser (vad betyder egentligen ”ett nationellt hem” för sionisterna?), golfklubbor och för mycket gin.
Tonen i de korta sketcherna är lättsam, rapp, underhållande. Det här är imperiets perspektiv. Vi kan snart ta en kopp te, inget att hetsa upp sig över. Har självständighet och land plötsligt lovats till flera olika folk? Tråkigt!
Insaxat turas Stephanie Soria och Zenobia Abdallah om att läsa vittnesmålen från Palestina. De befinner sig vid sidan av scenen, utanför och nedanför. Utdrivningen, minnena av våldet, att leva som flykting utan att kunna återvända eller som andrarangens medborgare. Allt det som det kronologiskt upplagda brittiska rävspelet kommer att leda till.
Första världskriget passerar, osmanska riket faller, en enorm linjal kommer fram och gränser dras på den karta som utgör scenens golv. (Så småningom, när idén föds att dela landet i en arabisk och en judisk del, kommer även motorsågen fram.)
Samspelet på scenen speglar maktens goda självförtroende. Och imperiets egoism. Det humoristiska kunde vara respektlöst mot allt det lidande som monologerna uttrycker. Och det de inte talar om, förstås – här finns inget utrymme för de judiska flyktingarna (förutom att de tyvärr tycks vara socialister). Men samtidigt: en historielektion i en av vår tids stora konflikter måste kanske göras just med lätt hand, med indignationen gömd i ironin.
Israel finns, och ska naturligtvis finnas. Något annat går inte att föreställa sig. Hur det gick till är bara inte mellan- och efterkrigstidens stoltaste ögonblick, även om det kolonialistiska Storbritannien (och USA) har mycket annat på sitt samvete.
I slutet av ”Mandatet” tar britterna äntligen på sig något på sina nakna fötter och lämnar scenen. Deras barfotavandring mot katastrofen är över, de kan åldrade lämna med stil. Vi andra sitter kvar, kanske klamrar vi (jag) oss fast vid vittnesmål som beskriver minnen av en tid när judar, kristna och muslimer kunde leva tillsammans.”
Aftonbladet 29/11 2024