Under de 21 år som gått sedan mordet på min mamma av en palestinsk självmordsbombare har jag försökt laga det som inte går att laga. Efter mordet stumnade jag inombords, det var som att leva på botten av en brunn, tyst och mörkt och med en tung sten placerad ovanpå brunnslocket.
Tre år efter mordet på mamma, 2005, fick jag idén att göra tv-dokumentären ”Min mamma mördades av självmordsbombare”. I dokumentären sökte jag upp självmordsbombarens far. Jag tänkte att kanske kunde vi två förstå varandra, jag som blivit av med en mor, han som blivit av med en son. Jag tänkte att nu var min sorgeperiod över. Nu var jag redo att gå vidare, att laga det som inte gått att laga. Men arbetet med dokumentären gav ingen lindring eller försoning, jag var kvar på botten av brunnen.
De senaste sex åren har jag samlat in närmare 300 berättelser från människor som överlevt Förintelsen och Nakba. Det är ofta grymma berättelser, men här finns också berättelser om försoning och vänskap.
Jag lyssnade på Hanna Dahlgren, som överlevt Auschwitz fasor och frågade när hon kände sig som en människa igen. Hon svarade:
”Det är ingen punkt som är och består, det är som en plattform som blir större och större. Jag tar emot gåvor i form av vänlighet. Mitt människovärde hade jag eftersom jag var född till människa. För mig räcker det på något sätt som försvar.”
Assad Ammiya, född i Palestina, berättade om vänskap:
”När jag var 13 började jag jobba på ett café. Där blev jag vän med Jochanan. En dag blev han påkörd av en brittisk militärjeep. Han togs till sjukhuset, men dog efter fyra dagar. Jag ville gå på hans begravning, men hade inget att täcka huvudet med, så jag stod vid ingången och grät.
– Är det din bror? frågade en man.
– Nej, det är min kompis, men han var som en bror.
Mannen gav mig en kippa med en davidsstjärna på, så jag kunde gå fram till graven.”
Mitt arbete med att dokumentera Förintelsens och Nakbans berättelser har för mig inneburit en slags lindring, en försoning med min egen historia. Efter 21 år har jag kunnat formulera följande fyra meningar som utgör början på att sluta min cirkel efter mordet på min mamma:
Min mamma, Perla Hermele, föddes 1923 i Königsberg i den tyska provinsen Ostpreussen, nuvarande Ryssland. När staden 1946 blev en del av Sovjetunionen ändrades namnet till Kaliningrad. Hon dödades 2002 i Netanya i Israel. Platsen hette tidigare Umm Khalid och låg i Palestina.
Lyssna på podden Överlevarna här.
Lyssna på podden Nakba här:
Köp boken Överlevarna här:
Köp boken Nakba här: