Lojane Mustafa Foto: No Nyby
Talade över ämnet ”Är fred och försoning en möjlighet för mig” på Humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet, inbjuden av GU Students for Palestine och HDK-Valand Students for Palestina, 3 april 2025.
Jag inledde mitt anförande med följande ord:
”Kära vänner, tack för inbjudan och för chansen att få komma hit och reflektera tillsammans med er.
Jag beundrar det ni gör, ni för en kamp som jag uppfattar som sann och rättvis, på så många grundläggande plan. Ni är unga, ni är orädda, ni är gräsrötter, ni är framtiden. Ni är hoppet.
Ni ingår i en lång rad av människor som kämpat för alla människors lika värde.
När jag står här kommer jag att tänka på ett citat, som ni redan har omsatt i praktiskt ,politiskt arbete.
Citat lyder:
´Ingen är fri – förrän alla är fria!´
Det är en djup och viktig insikt som kvinnorättskämpen Fannie Lou Hamer uttryckte i ett berömt tal när organisationen för kvinnors lika rättigheter, National Women´s Political Caucus, bildades i juli 1971 i Washington D.C. i USA.
Det intressanta med Fannie Lou Hamer är att hon inte var en akademiker, till skillnad från många andra av organisationens ledare, hon kom från en fattig familj, hon var det 20:e och sista barnet i syskonskaran, och tvingades tidigt börja jobba på fälten. Hon kämpade för att svarta kvinnor skulle utnyttja sin rösträtt och hon möttes av hot, utpressning och trakasserier från de vita makthavarna och attackerades också av poliser.
Ni ingår alltså i en lång kedja av frihetskämpar och ni har all anledning att känn er stolta.”
Det blev en fin kväll med många intressanta frågeställningar från publiken.
Jag berörde bland annat frågan om hur länge man sörjer en död anhörig. Berättade om det judiska sorgeåret och att jag själv efter tre år tyckt mig vara redo att gå vidare efter att min mamma, Perla Hermele, dödats 2002 på Park Hotel i Netanya, Israel. Dådet utfördes av en palestinsk självmordsbombare, rekryterad av Hamas.
För egen del tog det 20 år att börja bearbeta händelsen.
Fick då frågan från en kvinna i publiken om min sorgeperiod nu var över?
Jag har funderat vidare på frågan och insett att sorg inte har något slut, för min del. Den mognar, kanske klingar av, men jag fortsätter att umgås med den, omfamna den, resonera med den och den gör sig påmind lite nu och då. För mig hänger sorgen och glädjen ihop.
En man i publiken reflekterade över ordet fred i ”fred och försoning” och föreslog att frid är ett bättre ord; fred är något utanför dig själv, medan frid skulle peka inåt.
Fick anledning att fundera vidare även över denna fråga och kom fram till följande:
Jag uppfattar att jag tidigare varit i krig med mig själv, då är det fred med mig själv jag söker, så därför passar ”fred och försoning” alldeles utmärkt.
Jag avslutade kvällen med följande ord:
”Kvällens tema har ju varit fred och försoning, men också motstånd.
Jag tänkte avsluta med att berätta om den tyska motståndsgruppen, Vita Rosen, som var aktiv 1942-1943 under Andra världskriget.
Vita rosen bestod av tyska studenter vid Münchens universitet. De motsatte sig Hitlers terror genom att, illegalt givetvis, sprida flygblad 1942-1943.
I ett av flygbladen, från sommaren 1942, skriver de:
´Detta är en fråga som angår oss på djupet och som alla måste reflektera över. Varför står det tyska folket helt apatiskt inför dessa de mest avskyvärda brott? Knappt en enda människa är bekymrad däröver. Faktum tas emot och läggs till handlingarna. Och det ryska folket sover vidare i sin stumma, dumma nattsömn och ger dessa fascistiska förbrytare mod och tillfälle att härja. Och de fortsätter att härja om tysken inte äntligen tar sig ur denna förlamning, om hen inte överallt där det går protesterar mot denna förbrytarklick, om hen saknar medlidande med de hundratusentals offren.
Vi tiger inte, vi är ert onda samvete. Vita rosen lämnar er inte i fred!´”
Tack till arrangörerna Esma, Zlati och No och GU Students for Palestine och HDK-Valand Students for Palestine, för inbjudan.