En berättelse om en av Förintelsens överlevare. Ett samtal med publiken om vikten av att lära av människors berättelser. Bernt Hermeles föredrag under Förintelsens minnesdag handlade om både sorg och eftertanke. Och faktiskt även om en del skratt.
Text och foto: Richard Grandin, Norrtelje Tidning, 27 januari 2025
Låst länk till hela artikeln här.
***
Tal hållet vid Förintelsens minnesdag, Norrtälje bibliotek, 27 januari 2025
Just idag för 80 år sen, den 27 januari 1945, befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau av den ryska Röda Armén. Den 27 januari – och dagarna däromkring – samlas människor över hela världen i en årlig manifestation. Det är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer och en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen men också de som gjorde motstånd.
En dag för alla oss som vill uttrycka vårt stöd för alla människors lika värde.
Ibland frågar jag mig; varför har vi såna här sammankomster? Tjänar de nåt till? Krigandet och dödandet fortsätter ju, som om Förintelsens alla offer inte räknas, inte spelar någon roll. Som om det aldrig hade hänt. Vad spelar det för roll att vi har samlats här i kväll?
Trots mina tvivel står jag ändå här, som ett slags sändebud, tänker jag – eller kanske som ett ombud, ett sånt där som lämnar ut paket, ni vet.
Jag är här i kväll för att lämna över en berättelse från en som överlevde och kunde berätta.
Och kanske vill du ta emot den här berättelsen och förhoppningsvis vill du också dela med dig av dina egna funderingar och frågor lite senare under kvällen.
Jag tänkte börja med att berätta lite om min egen bakgrund.
Jag är författare, 71 år gammal, född och bor i Stockholm. Jag växte upp i ett judiskt hem på Söder i Stockholm, mamma – på bilden här – var varmt religiös, pappa var ateist, båda var övertygade sionister.
När jag var grabb hade mina föräldrar under många år en sportstuga ute på Skatudden i Grisslehamn. Jag minns fortfarande med obehag mina fåtaliga iskalla bad i Ålands Hav.
Mitt arbete har på senare år kretsat kring att samla in och dokumentera berättelser från de som överlevde Förintelsen samt Andra generationens överlevare, dvs barn till överlevare. Det har sammanlagt blivit cirka 200 berättelser, som du kan ta del av på podden Överlevarna, t ex på Spotify.
Närmare 100 av de här berättelserna har också getts ut i bokform 2020, under titeln “Överlevarna – röster från Förintelsen”.
Det här är mina farföräldrar Josef och Sabina tillsammans med deras dotter – dvs min faster – Blanca. Bilden är tagen i Berlin cirka 1920. I slutet av 20-talet utvandrade Blanca med sin blivande man till Palestina. Mina farföräldrar stannade kvar i Berlin, med min pappa. Under 30-talet blev förföljelsen av bland annat judar allt besvärligare.
I november 1938 genomförde nazisterna en landsomfattande pogrom mot den tysk-judiska befolkningen, vilket gjorde situationen ohållbar för mina farföräldrar. I början av 1939 lyckades de, i sista stund, komma ut ur Berlin, tillsammans med min pappa. I Sverige fick de ett nytt hem.
De hade klarat sig undan Förintelsen.
Farfar kom från den polska staden Mielec, en bit öster om Krakow. De flesta av hans syskon bodde kvar i Mielec när Andra världskriget bröt ut. De hade inte samma tur som farfar.
Det här är Chaim Hermele, en av farfars bröder. Chaim – och minst 14 till i familjen – mördades under Förintelsen.
Det var först i vuxen ålder som jag, av en tillfällighet, fick reda på att stora delar av farfars familj hade utplånats. Min pappa hade tigit om familjens grymma öde, kanske för att bespara mig och min bror dessa grymheter, kanske för att det var för smärtsamt att berätta.
När jag intervjuar människor som på olika sätt överlevt Förintelsen brukar jag ställa följande fråga:
Vad var den viktigaste orsaken till att just du överlevde?
Svaret är tur.
En av de som hade tur heter Hasse Baruch. Hans föräldrar lyckades skicka Hasse till Sverige 1939, nio år gammal. I vuxen ålder fick han en direkt anknytning till Roslagen. Under 1960- och 70-talen blev Hasse chef för kollot Glämsta, ute på Barnens Ö. Verksamheten drivs i Judiska Församlingens regi. Som Glämsta-unge blev Hasse en viktig person för mig och många av mina kompisar. Man kände sig sedd i hans närhet. En del av oss barn hade föräldrar som överlevt Förintelsen. Om Hasses historia visste vi ingenting. Vi visste att han var över-ledare, men inte att han också var över-levare.
Från slutet av 1938 och fram till mitten av 1940 räddades judiska barn ut ur Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien inom ramen för så kallade barntransporter, Kindertransport på tyska. Genom en internationell aktion räddades uppskattningsvis 20 000 barn på detta sätta. De var 15 år och yngre. Ofta var de barnen de enda i deras familjer som överlevde Förintelsen.
Av 20 000 räddade barn tog Storbrittanien emot 10 000. I Sveriges tog vi emot 500 barn, från tre år till 15 år. De kom från judiska familjer i Tyskland och Österrike. I Sverige placerades dom i fosterfamiljer, på barnhem eller i kollektivboenden. Ofta kom de hit ensamma, någon gång i sällskap med ett syskon. De flesta av barnen återsåg aldrig sina föräldrar. De mördades under Förintelsen.
På den här bilden ser vi en grupp barn som just kommit fram till Stockholms central. Det är februari 1939 och ute är det nollgradigt. De har just kommit med en barntransport.
Längst fram till vänster i bild står Hasse Baruch. Han har på sig en liten ryggsäck, vad den innehåller vet vi inte. Hasse håller ett litet paket i sina händer, kanske är det en godisstrut. Hasse har ännu inte fyllt tio år.
Jag ska läsa en bit av Hasse historia:
“Den 15 februari 1939 skulle jag till Sverige. Mina föräldrar följde mig till stationen, men inte till tåget. Det fick man inte. Jag minns inte något från när vi skildes åt. Det är borta, totalt bortträngt, Jag var nio år gammal.
Jag var så klart ledsen att behöva lämna mina föräldrar i Tyskland. Men sedan tog tågresan över, båten till Sverige och tågresan till Stockholm. Där möttes jag av Fanny Valentin och vi besökte hennes svägerska, som bodde på pensionat. Svägerskan bjöd mig på en apelsin. Då kom gråten.
I november 1939 fyllde jag tio år. Mina föräldrar var kvar i Berlin, jag hade kommit till Uppsala. De skickade en skiva till mig. På den läste min pappa en dikt som han skrivit. Den handlar om mig och dom och att vi ska återses. Skivan finns inte kvar, men jag hör pappas röst.
Och sen ska min mamma säga nånting, men hon kan inte.
Moster Käte hade problem, hon var nervklen, som man sa på den tiden. På våren 1942 deporterades hon till Lodz getto i Polen. Hon överlevde bara två månader. Hon var inkompetent att klara sig i den miljön.
Mamma deporterades från Berlin till Auschwitz på våren 1943. Hon var 52 år gammal och jävligt sliten. Hon skulle inte ha överlevt länge. Jag tror att hon gick direkt till gaskammaren.
Om jag tycker det är bra eller dåligt, det kan jag inte svara på.
Min far var svårt sjuk i MS eller Parkinson. Våren 1943 samlades de sjuka, bland annat pappa, ihop på ett judiskt sjukhus i Berlin. Där får han dödshjälp. Han hade inte haft en chans att överleva en transport.”
Hasse var inte riktigt nöjd med vårt inspelade samtal, han tyckte att vi hade flamsat för mycket, skrattat för mycket. Jag gissar att han inte tyckte det var riktigt passande att prata om Förintelsen i en så lättsam ton. Kanske tyckte han också att han öppnat upp sig för mycket inför sina barn, som han visste skulle komma att lyssna på samtalet.
Jag höll inte med honom, hans berättelse växlade mellan skratt och gråt, han var både rolig och rörande, precis så som jag ville ha vårt samtal.
När Hasses son, Simon, lyssnade på resultatet tyckte han att vårt samtal fångade pappan på pricken. Efter det ändrade även Hasse uppfattning. Han tog ofta upp hur nöjd han var med inspelningen.
Om du vill lyssna på Hasse är det bara gå in på Spotify och söka på “Hans Baruch”.
Efter vårt samtal 2018 fortsatte vi att hålla kontakten, Hasse och jag. Ibland fikade vi tillsammans i hans lägenhet på Högbergsgatan i Stockholm. Han brukade bjuda på te och skorpor med jordnötssmör och apelsinmarmelad, en för mig ny smakkombination.
Hasse Baruch dog för en dryg månad sedan, den 21 december 2024, 95 år gammal. Varje gång jag tar en skorpa med jordnötssmör och marmelad tänker jag på Hasse.
Till slut tänkte jag återknyta till min inledande fråga:
Spelar det någon roll att vi har samlats här på Förintelsens minnesdag?
Ja, jag tror faktiskt att det gör det. Jag tror att det är bra att försöka ta till sig andras berättelser, andras trauman, andras livsvillkor och erfarenheter. Så att vi varje dag påminner oss själva om vad det innebär att vara en människa. Hur vi vill bli behandlade och hur vi behandlar andra.
En reporter frågade en gång folkpartisten och människorättskämpen Ingrid Segerstedt-Wiberg:
Hur kunde du och din pappa så tidigt förutse hur Hitler skulle agera?
Ingrid Segerstedt-Wiberg svarade: “Vi läste hans bok. Det stod där.”
Hon syftade på Adolf Hitlers bok Mein Kampf som gavs ut i två delar, 1925 och 1926, den andra delen kom alltså ut sju år innan Hitler utropade sig till Tysklands diktator.
Och likadant är det nu. När dagens auktoritära politiker säger de mest häpnadsväckande saker om andra människor, då kan det också vara svårt att ta dom på allvar. Menar de verkligen vad de säger?
Men lägg då på minnet att även dessa figurer säger vad de tänker.
Och får dom en chans så genomför dom också det dom en gång sagt.
Kom ihåg Ingrid Segerstedt-Wibergs ord: “Vi läste hans bok. Det stod där.”
Jag tänkte stanna där och öppna upp för frågor och reflektioner.
Tack!
***
Länk till boken ”Överlevarna här.
Länk till podden Överlevarna här.