Mats Leander har läst den första svenska översättningen av Theodor Herzls Altneuland. Boken kom ut 1902 och är en sionistisk framtidsvision som utspelar sig 1923. Utställningen Nakba på Medelhavsmuseet visar vad som hände i verkligheten.
Huvudperson i Altneuland, en ung jude i Wien, en Herr Doktor Friedrich Löwenberg, har tröttnat på livet i Europa. I synnerhet som hans tillbedda inför hans ögon nyss har eklaterat sin förlovning med en okänd rival som dyker upp vid en middag som Löwenberg bjudits till.
Han svarar en annonsör som söker en ung bildad, förtvivlad, herre som vill göra ett sista experiment med sitt liv. Annonsören är en cynisk tysk adelsman som i USA tagit sig namnet Kingscourt. Han har tröttnat på mänskligheten och vill ha med sig någon till en öde ö i Söderhavet. På vägen dit undrar Kingscourt om Löwenberg vill se sitt fädernesland?
”Menar ni Trieste?”
Nej, han menar Palestina, men Löwenbergs förfäder kom därifrån för 1800 år sedan och det intresserar honom inte. Men de gör ett strandhugg och finner ett fattigt land med ett dammigt och förfallet Jerusalem, där folk lever i misär.
Tjugu år senare ska de av någon anledning tillbaka till Europa och passerar åter Palestina. Herzl som dog 1904 kunde ju lika lite som någon annan ana att världen då, i verkligheten, härjats av historiens dittills värsta krig. Eller att Palestina efter första världskriget inte längre skulle vara en del av det ottomanska väldet.
I hans framtidsvision har Europas judar, trötta på antisemitism och pogromer, nu etablerat sig i Palestina. Någon fördrivning av dem som bodde där tänker sig inte Herzl. Med hjälp av fonder har rika och fattiga judar istället köpt mark av ”muhammedanerna”. Och det har gynnat både köpare och säljare. Jerusalem är en världsstad som sjuder av liv. Det finns tyska och franska teatrar, engelska och schweiziska hotell. Det går snabbtåg till Konstantinopel och Petersburg, Berlin och Paris.
En fattig judisk familj som Löwenberg hjälpt innan han lämnade Wien har kommit på grön kvist och tillhör Palestinas etablissemang. De firar pesach, den judiska påsken, i bästa sämja tillsammans med sin goda vän imamen och en kristen präst. Löwenberg har hittat sina judiska rötter och kommit hem.
Herzls Palestina är ”varken kungadöme eller socialism” men andas något slags kollektivistisk anda som låter ana en senare verklighets kibbutzer. Samtidigt är det ett borgerligt europeiskt 1800-tal med självklara klasskillnader, som bär på idén om ”den vite mannens börda”, tanken att kolonisatörerna lyfter de ”efterblivna” folken i kolonierna till en högre bättre europeisk nivå, när verkligheten i stället var utsugning och förtryck. Boken med sin vision är en intressant tidsbild.
Vill man i stället se hur det småningom gick till i verkligheten kan man gå till Medelhavsmuseet och se den lilla utställningen Nakba.
När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al Nakba, Katastrofen.
Nu har författaren och journalisten Bernt Hermele i samarbete med Riksteatern gjort en utställning som bygger på vittnesmål från palestinier som fördrivits från sina hem. Förra året gav han ut boken Nakba – katastrof inför våra ögon där människor i bland annat Östra Jerusalem, på Västbanken, i Israel och i Sverige berättar hur de levde i fred med sina judiska grannar och hur det plötsligt kom utländska främmande judar och hotat att döda dem om de inte lämnade sina hem.
Om hur hus brändes och folk dödades. Någon berättar hur de nattetid gömde sig vid havet eftersom angriparna kom till byn på natten, hur de la mattor över barna och täckte över med sand för att Israels stridsflyg inte skulle upptäcka att det var folk på stranden. Berättelserna har bildsatts och lästs in av skådespelare från Riksteatern. I några montrar kan man se föremål som flyktingarna fått med sig. Det är de klassiska nycklarna till hemmet, som palestinier ofta sparat. Någon har tagit med sig jord i en burk, ett torkat granatäpple, några palestinska mynt, flyktingpass, foton och dokument.
Judiska centralrådet anmälde utställningen till Kulturdepartementet. Rådet tyckte det var olämpligt att visa den efter Hamas terrordåd mot israeler i oktober förra året.
Bernt Hermele började intressera sig för Palestina och Förintelsen, när hans mor, Perla Hermele, år 2005 vid ett besök i Israel vart mördad av en palestinsk terrorist. Han har engagerat sig både mot antisemitism och för palestinierna, och har gett ut flera böcker, bland andra Judejävel: om svensk antisemitism och israelisk ockupation och Kommer de så skjuter jag oss – om svenska judars liv i skuggan av förintelsen.
Utställningen Nakba visas till i maj nästa år ut. Böckerna kan man låna på biblioteket.
Mats Leander
Nyhetsbyrån Järva, 16/12 2024